Kontakt Amerika

 Amerikabrev

CHICAGO-RESAN

Här kommer en redogörelse för min vinst-resa till USA.

 
TORSDAG den 15 november 2007, kl 05.30 klev jag på Arlanda-expressen med min stora amerika-koffert!        

Una Jerlock som klivit på i Linköping väntade på mitt sällskap. Absolut bekvämaste sättet att ta sig till Arlanda på. Vid ankomsten gick min utgångsdörr i baklås!! Jag knackade desperat på rutan, tryckte på alla synliga knappar utan resultat. Una som var på perrongen vevade med armarna och skrek med något vildsint i blicken. Avgångsutrop hördes, skulle denna efterlängtade resa sluta i Uppsala?!! En vänlig ung man förbarmade sig, efter vad som verkade vara en evighet till slut över min stora väska och mig. Han sprang upp på andra våningen och över till andra utgången och jag efter förståss med den lossnade bagagekärran. Blodtrycket på max, det kan jag garantera.

 
Sedan var det bara att ta rulltrappan upp direkt från perrongen, så var vi i utrikeshallen! Fantastiskt bra. Väskan var på gränsen, 22 kg. Vi letade oss fram till sista caféet där vi fikade och åt vår medhavda smörgås. Jag passade på att handla i taxfri innan det var dags att gå ombord. Trångt förståss men vi fick en dubbelplats, så vi slapp ju att trängas med andra. Vi åt, drack, pratade och såg på TV. Efter ca 9 tim landade vi på O´Hare utanför Chicago. Där möttes vi av Unas dotter Pernilla. Det var också i hennes familj vi skulle få bo. De bor i ett mycket fint, typiskt amerikanskt hus, mycket smakfullt inrett, i ett område som heter Hoffman Estates. Jag fick naturligtvis ett eget rum med bad, det sk San Francisco-rummet. Det passade ju bra eftersom jag tidigare bott två år i SF. Underbar säng! Är det något som amerikanarna är bättre än vi på, så är det sängkultur!!  Det blev naturligtvis presentutdelning när vi kom hem. Lille Lucas 2,5 år var överlycklig för alla paket. Lille Elias 3 mån, var nöjd med sin flaska. Själv överlämnade jag en sk  Östgötaskål till familjen. Barnen fick CD med Pettson o Findus och några pussel.
Middag med kyckling, ris och en underbar jordnötssås fick avsluta kvällen. Kl var då 20.30 alltså 03.30 hemma. Sov som en stock!!

FREDAG. Idag skall vi åka till Bishop Hill. Vi behövde inte hyra bil, som vi tänkt, utan vi fick låna den ena av familjens två bilar. Det var en JEEP automat med GPS!!. Där sparade vi åtminstone en tusenlapp var.

 

JEEPEN var härlig att köra och med GPSen var det bara att följa anvisningarna, som var på svenska. Vi startade vid 11-tiden och var framme i Bishop Hill kl 16.00. Då hade vi tankat , ätit lunch och gjort en      rundtur i Galva, som är en liten stad ca 7 km från Bishop Hill. Vi hittade hotellet, hoppade in och frågade om det fanns ett dubbelrum för en natt. Vi tyckte att interiören var något pover! Damen såg mycket förvånad   ut och menade att hon inte hade några rum att hyra ut! Konstigt bemötande! Efter en stund gick det ju upp för oss att hotellet var ett muséum! Tablå!!  Damen visade oss ett gult hus några kvarter bort. Vi ursäktade oss och körde dit. Colony Hospital, stod det på skylten. Kan det verkligen vara rätt? Vi klev på. Inte en människa inom syn eller hörhåll. På dörrarna kunde vi läsa Dr Blombergs mottagning, Dr Olsens mottagning. Vi dryftade oss att öppna den första dörren och såg då att det var inrett som ett hotellrum. Vi slog oss ned men vad konstigt att det inte fanns något folk i närheten. Efter ca en kvart hördes det röster utanför dörren. Värdinnan som bodde på tredje våningen hälsade oss välkomna. §100 kostade rummen inkl frukost.

 
 

Vi tog ett glas vin, inköpt i Galva, som egentligen är en felstavning för Gävle. Vi klädde om till logebesöket,   jag i min folkdräkt som alltid blir uppskattad i US. "Logemötet" var i Colony School och blev ungefär som vi väntat oss. På besök var också FDSM Lennart Petterson med fru Joan. Jag överlämnade en bordsflagga och ett telegram från vår loge under mötet. Därefter följde underhållning av tre syskon som, ackompanjerades av sin farfar på piano, sjöng typiska amerikanska visor, halvt patriotiska och halvt religiösa. Därefter serverades "kaffe" med  söta mjuka kakor. Efteråt blev vi inviterade till "arkivet" på ett glas vin, av Lennart P o Joan. Det var bara några kvarter att gå. Där satt vi och pratade några timmar innan vi gick hem till "Hospitalet". Vi somnade ovaggade den här kvällen också.

 
 
LÖRDAG. Vi åt en härlig frukost med nybakta kanel-scones, pumpkin-muffins och "rasks", därtill thé och frukt. Nu skulle vi utforska Bishop Hill. Första besöket blev åter till det gamla hotellet. Det var tur att det inte funnits något rum för oss där, dagen innan. Därefter besökte vi the post-office. Vi skulle posta vykorten vi fått på "Hospitalet". Tala om ett modernt och effektivt Amerika men här hade då tiden stått stilla. Vi fick  klistra  på 5 st frimärken i olika småvalörer. Dessa  hittades efter otaligt bläddrande i en löst sammansatt mapp av frimärksark, detta för att rätt summa skulle uppnås. Det tog ungefär 15 min i postkassan. Otroligt. Vi tog därefter en promenad till Bishop Hill Heritage Museum. Där visas de saker som de svenska invandrarna tagit med sig på den långa resan från Sverige till sitt nya liv i Amerika. Bland nyttiga verktyg och varma kläder fanns det flera små och mycket personliga och fullständigt onödiga saker.  Det var rörande att se. "Vasa-arkivet" stod nu på tur, det egentliga målet för resan. Vi fick dess historia berättad för oss av Lars, efternamn okänt, som jobbade där. Vi träffade Lennart P och Joan igen över en fika med pepparkakor.
 
Det tredje muséet var State Historic Museum. Där finns alla målningar av konstnären John Krans. Mycket fascinerande samling av naivistisk konst. John Krans har på ett mycket enkelt och bildligt sätt dokumenterat livet i Bishop Hill, på mitten av 1800-talet. Dessutom finns ett stort porträttgalleri över de då levande personerna i samhället. Innan vi for hem besökte vi den mycket märkliga Colony Church. Huset ser ut som en vitmålad lada. Det beror på att nedre våning bestod av 10 bostadsrum, ett för varje familj. Våningen ovanpå var själva kyrkan, med ingång utifrån på gaveln.

 
Det blev många intryck att smälta innan vi vände kosan de 25 milen hemåt igen.

SÖNDAG. Vi startade kl 12 och vände färdriktningen SO om Chicago. Vi skulle köra ca 7 mil genom stan till en plats som heter Evergreen Park. Vi skulle besöka Logen Siljan-Mora-Tuna nr 134. Vi knappade in adressen, tryckte på gasen, så bar det iväg. Efter ca 1 tim och 4 tullar senare var vi framme. Inte ett träd i sikte,  trots namnet. Mötet hölls i ett kyrkligt dagis!. Vi blev mycket väl mottagna och hade en verkligt trevlig eftermiddag. Flera var svenskar som kommit till US i vuxen ålder och ville gärna prata svenska. Vi fick mycket gensvar och det märktes att de var seriösa och intresserade medlemmar av Vasa Orden. Flera hade också uppdrag i sitt distrikt. Jag passade på att invitera dem att bli en av våra Vän-Loger. Det verkade som om de blev glada över att jag frågade. Vi har redan nu haft kontakt flera gånger. Vi hoppas naturligtvis att intresset skall hålla i sig även i framtiden. Paret Sten o Nancy Hult hade eventuella planer att besöka Sverige under år 2008.  Det ser vi fram emot och skall i så fall ordna en träff av något slag. Efter mötet serverades det 5 olika soppor med tillbehör. Det var med upprymt sinne vi körde hem i höstmörkret.
Efter bara tre dagar hade jag uppnått syftet med min vinstresa till US. Resten av tiden var jag bara turist tillsammans med Una och den trevliga och generösa familjen som vi bodde hos.

Besöket i Bishop Hill var så intressant att jag beslutat mig för att skriva ett kåseri om Eric Janson, mannen som grundade samhället Bishop Hill. Den historien är så fascinerande att den kräver eget utrymme.   Jag ber att få återkomma med den historien.

Vid datan och kameran Viveka Skott, FDO